Jag sitter och svarar i telefon varje dag. Både trevliga och otrevliga människor ringer. Ibland är det jobbigt, ibland är det skitkul att svara i telefon. Oftast det sistnämnda.
Har du en dålig dag och en Göteborgare ringer är det omöjligt att inte bli på bättre humör. Det måste vara sveriges underbaraste dialekt. Inte bara det, utan en göteborgare i telefon är alltid snygg. Pratade precis med en och jag målade upp att han var skitsnygg. (Höll på att skriva hur han såg ut i mitt huvud, men jag är ju förlovad så det skippar jag)
Annat är det när en Stockholmare eller en grov skånsk ringer. Tyvärr är det så att skånska är inte så fint, och Stockholmska här nere i lilla skåne har en tendens att bli så nedlåtande och överklass.
 Men skenet bedrar...kanske var Göteborgaren jag nyss pratade med inte alls något speciellt och Conny som ringde i morse kanske är värsta hetingen. Så mycket rösten kan göra.
Detta är kanske inte något varje människa tänker på, men när man svara så pass mycket i telefon som jag gör, dyker sånt här upp i huvudet. Rolig tanke.

Igår satt jag i soffan, helt oskyldigt och tittade på tv. Där satt jag i lugn och ro och pillade mig i naveln.
Till slut stod jag inte ut. Så jag skrek efter Jocke och sa:
-Nu sätter vi på oss Joggingskorna och springer enljusslingan. Motvilligt (som när Jim Carrey inte vill hjälpa Jennifer Aniston att sortera kort i Bruce Almighty) tog han på sig sina skor och följde med mig på löprunda!
Har inte sprungit med musik i öronen på jag vet inte hur länge, men någonting hände och jag fick mer energi än jag haft på länge. Trodde inte att efter 10 veckors latande, att det skulle gå så bra. Men det gick över förväntan. Alltid musik i öronen hädanefter.

Varför tränar man inte oftare, jo, för att man tröttnar så himla snabbt. Jag är en av dem som är hurtig och duktigt i 4-5 veckor, men sen ger upp. Det här med motivation tror jag inte ett dugg på, det är ren lathet. Jag har ingen motivation till att träna, pytsan, du orkar inte! Så jäkla kul är det inte så att du måste gå runt och leta motivation. Jag lovar, den kommer aldrig. OCh kommer den så stannar den bara i 4-5 veckor. Det gäller att ge sig fan på att träna. Okej, det är inte så kul. Men man mår så bra efteråt. Jag ska försöka att inte vara den som jag brukar, alltså den som letar motivation och skyller på att den inte kommit. Jag ska göra det för att må bra, må bra efteråt. Då är det inte lika jobbigt att äta lite glass eller ett chocklad en vardagskväll. Framförallt nu på sommaren då man försöker hitta tillfälle för allt.
-Ja, men det är sommar, eller man har ju faktist semester 2 dagar i veckan. Eller jordgubbar med glass och socker, det finns bara en kort period om åre då det säljs. Eller man blir så glad av sommaren, och värmen, ska vi dela på en flaska vin!?

Jag gör gärna allt detta som jag nämt, men faktum är att jag får så himla dåligt samvete varje gång jag blir sugen på en godispåse och ofta gör slag i saken och köper en. Sen sitter jag där med dåligt samvete över att man lika bra hade kunnat äta en banan och blivit lika tillfredställd. Eller kanske inte.
Men jag ska i alla fall fösöka bli duktig. 
Sen unnar jag mig på helgerna i stället. eller kanske en vardag. Men då vill jag ha förtjänt det. Särskilt jag också, som sitter på kontor hela dagarna får extra dåligt samvete eftersom jag inte rör på mig alls.

Slutsnackat. Nu ska jag inte lova guld och gröna skogar.

Ha det bra! Puss

Då har man varit hemma i en vecka och en dag. Tiden går sannerligen fort. Det känns konstigt, fortfarande.
Det gick så fort, och tiden fortsätter att gå fort. Vi har redan varit hemma i en vecka!
Helgen var bland dem bästa på länge, trots att jag varit i paradiset i 10.

Var på en helt vanlig middag hos Jockes föräldrar i fredags, trodde jag. Efter en timme in i middagen klampar hela gänget in. Mamma, pappa, brorsorna med familj, rebecca, victor, malin, karolina, tuss och jeanette, renato mf. Vi fattade inte vad som väntade. Vi var så inne i att Henrik hade kommit. Men där föll en liten glädjetår. det var väldigt roligt! Fast jag bara hade mascara på mig, haha.
Hela lördagen spenderades på stranden i glada vänners lag. Det var så skönt. Trodde jag skulle bli en badkruka efter att ha badat i 30graders vatten, men icke. Det var hur skönt som helst.
På kvällen var det tjejmiddag på Rebeccas gräsmatta. Följt av Bahnhof. UteBahnhof är en sån kontrast jämfört med InomhusBahnhof. Så vi dansade loss och ville inte att kvällen skulle ta slut!
Sen slappade jag och Jocke hela söndagen med Jordgubbar, och god lax och sill-tallrik. (minimidsommar)

Även fast resan har varit det bästa jag gjort i hela mitt liv. Ja, jag skulle göra det igen utan att tveka. Så trivs man som bästa tillsammans med familj och vänner. Kanske inte i vardagen, men utan vardag blir det inget att se framemot. Så hur konstigt det än låter, så gillar jag tristessen som kan infinna sig i vardagen. Fast det kan vara vemodigt ibland. Upp med hakan! Det blir inte bättre än vad man gör det till.

Tänkte jag skulle lagt in lite bilder från resan också, men jag sitter vid fel dator.

Till helgen blir det Skrea med Karolina och Jocke. Mamma, pappa, barn. Jag ska bara ta det lugnt, dricka Rosévin och äta ännu mer Jordgubbar. Kan äta det hela tiden, varje måltid. Eller nej, kanske inte varje. Men varje dag i alla fall.

Det ska nu bli bättring på bloggen här. Önskemål från Erica. Så hennes ord är min lag!